Adventstider

Middag med kusin, runt köksbordet sitter vi och planerar och fantiserar. Jag om mitt gamla hus som kanske kan bli min fasta punkt i framtiden. Kusinen om den camping som hon nyss köpt. Ett par mil från mitt hus.

Tänk vilka möjligheter vi kan ha. Samarbete inom våra verksamheter. Rekreation för stressade storstadsbor. Avslappning och en massa positiv energi från lapplandsluften. Vedeldad bastu och älven runt knuten. Fåren som bräker och tuppen som gal med sina vimsiga hönor på släp. Laxen som sprätter i älven.

Tänk vilka möjligheter!!

Bara fantasin sätter gränser!!!

Startar firma

Jag fick reda på att man bör ha en rörelse när man äger en jordbruksfastighet för då kan man använda de - pyttesmå - inkomsterna från "jordbruket" för att renovera huset. Jag arrenderar redan nu ut vissa av dödsboets ängar gratis till en ekonomisk förening som har fårskötsel i byn. Där är jag medlem och andelsägare. Min tanke är att firman ska stå för andelsägandet så kan jag få tillbaka andelar i kött och ull - som jag kan vidareförädla och sälja. Det ger ju inga stora pengar men en liten rörelse blir det i alla fall.

I huset har det varit handelsbod sedan 20-30-talet så det känns naturligt att starta upp i anslutning till hemmanet. Dessutom finns mycket odlingsmark som skulle kunna arrenderas ut och flera halvt förfallna lador som skulle kunna rustas till enkla övernattnings stugor. Dessa skulle kunna hyras ut till stressade storstadsmänniskor som inte vill ha annat än lugn och frisk luft.

Mina ideer kommer till mig i en strid ström. När min mottagare numera är inställd på rätt frekvens. Jag hörde om någon som odlade rosenrot i liknande klimat - med ljus dygnet runt under den korta sommaren ... kanske det kan vara något. Mandelpotatisen växer så det knakar i sandjorden och det finns massor med gammal kogödsel som jag kan berika jorden med. Allt blir ekologiskt odlat vilket innebär att det blir hållbart.

Och det bästa av allt är att jag kan prova. Jag har inga måsten och krav. Det känns mest som något roligt!!

som ringar på vattnet...

Huset finns i mina tankar dagligen. Jag ser mig en framtid i dess rum och ute på ängarna.

Jag tror, helt fullt och fast, att det här huset har kommit till mig för att jag ska tänka i andra banor. Detta hus kan inte kräva en massa av mig just nu - då jag bor så långt bort. Däremot kan huset ge mig så mycket inspiration till att se en annan framtid för mig.

Huset behöver renoveras för att göras beboeligt. Så tänkte jag

från första början. Att det bara var huset som är viktigt. Men numera sysslar mina tankar med annat som kan utveckla gården.

Jag har redan - som jag

skrivit om tidigare - arrenderat ut en del av ängarna till en förening

som ska ägna sig åt fårskötsel och senare förädling av produkter från detta.

Mer och mer inser jag vilken fantastisk

möjlighet jag fått när jag nu övertar gården.

Huset finns i ett vackert landskap. Med mycket vatten och sandstränder. Man kan ro och paddla på spegelblanka sjösystem och fiska eller bara njuta av lugnet. Man kan vandra utefter forsar där stora laxar leker och har man tur kan man fånga en som räcker till goda middagar i stora

sällskap. Man kan vandra fritt i skogarna då undervegetationen är låg. Sommarnätter bjuder på

sol hela nätterna vilket inbjuder till magiska stunder. Kanske meditation på stranden eller en

simtur efter bastun. Jag kan bygga ett par små stugor där stressade storstadsmänniskor kan hitta en möjlighet till avslappning.

Detta kanske är svaret på längtan jag ständigt burit med mig. Vad jag än gjort. Var jag än bott. ...en längtan till ett annat liv ...

lite detaljer

Nu när jag tar över huset, och ängarna, ladorna och uthusen, har det stått tomt i över 20 år. I huset bodde två av mina farbröder sedan 40-talet då resten av familjen hade flyttat till ett nybyggt, modernare hus, några hundra meter bort.



Före mig har min pappa ägt hemmanet- sedan 1989 då den siste farbrodern dog en tragisk död på gården - och han hade en dröm om att renovera det och så småningom flytta dit. Min pappas insats i renoveringsarbetet avstannade då han köpte ett torp vid kusten med sin sambo ... och senare blev sjuk.



Men det han gjorde var ändå att se över fasaden, taket och fönstrena. Och dessa är lite märkligt välbevarade om man ser till allt annat på gården.





Uthusen som är ihopspikade av plank har fått en vacker patina men håller på att rasa samman. Alla uthus som är uppförda i timmer står fortfarande stolt kvar - trots att de har grånat rejält. Skorstenarna på stora boningshuset och bastun är tämligen välbevarade men murstocken i ladugården har helt rasat samman så nu är det ett hål i taket där snö och regn har fritt inträde.(Det är något som finns på min att-göra-lista inför nästa sommar)

När pappa tog över huset gjorde han nödvändiga åtgärder när det gällde vattenledningarna och eldragningarna. Jo det fanns vatten indraget - från en brunn mitt på gården. Jag har ett svagt minne från min barndom att det fanns en pump över brunnen men idag finns bara ett lock av betong.

I pörtet fanns en kran med vask - se bild - och i ladugården fanns en kran men ingen vask så det vatten som rann över fick ta vägen ner i urinrännan. Mer behövdes ju inte!! Pappa kopplade bort vattnet och tog bort alla rör in i huset. Det var nog en oerhört klok åtgärd. Annars hade det nog varit mer skador i huset än det nu är!

Eldragningarna var mer omfattande. Det fanns eldragningar för taklampor i alla rum på nedervåningen, och några få eluttag, i stora huset. Ladugården hade relativt nya elkablar - kanske 60-tal - som var samordnade med trådar som är betydligt äldre.

Jag kommer att undersöka vad det kan kosta att dra in el på nytt. Vid tomtgränsen står ett elskåp så jag hoppas att det inte är så gräsligt dyrt.

Under sommarmånaderna har man ju fri tillgång till dagsljus - dygnet runt - eftersom solen aldrig går ner. Men redan i september blir dagarna så korta!

Någon elspis fanns inte i huset. All matlagning skedde på de järnspisar som fanns. De tjänade även som husets värmekälla.

I ladugården finns en lite märklig uppmurad spis - inte tegel utan annat sten - natursten kanske ... se bild. Den är tyvärr inget jag kan spara då skorstenen är helt raserad och denna spis är förstörd. Men här eldade min farmor på mornarna när hon mjölkade de tre kor som stod här. Även om hon och de mindre barnen flyttade till ett annat hus fortsatte hon med mjölkningen ända till hon blev för gammal och sjuk på sjuttiotalet.

Jag har starka minnen från när jag fick följa med henne och en gång fick jag även se en helt nyfödd kalv i detta utrymme.

Min mamma har berättat att min farmor hade byns enda tjur och det var ett rysligt nöje för barnen i byn när kor från andra gårdar leddes till tjuren. Som var enorm - enligt min mammas minne.

Jag kommer inte ihåg tjuren men väl en stor kraftig häst som ofta var tjudrad vid en stolpe på gården. Nu när jag är vuxen och ser hur smått alllt är och hur lågt det är till tak så undrar jag verkligen - hur fick allt plats?? Tre kor, en enorm tjur och en riktig arbetshäst. Förutom kalvarna som kom då och då.

Och getter som fanns ibland. Och en hushållsgris.

Men inga höns! Det kan tyckas märkligt men man hade tydligen aldrig höns!! Ingen i byn hade det utan man samlade ägg från holkar - där kniporna la ägg - under våren och gjorde då pannkakor och annat lyx! Min pappa fortsatte att samla ägg från knipholkarna och serverade mig pannkakor och omeletter av dessa. Tyvärr tyckte jag aldrig om smaken - lite kärvare än hönsäggen.

Kniporna lägger relativt många ägg i en holk och om man plockar ur 2-3 stycken så lägger dom nya.

lite höstbilder

Nu har snön lagt sig på mitt hus men de enda bilder jag har är från mitt senaste besök - då det fortfarande var höst!

Den stora rönnen utanför ingången - som jag hoppas att jag ska kunna spara hade inte tappat sina blad men fått en fin gulröd färg. Och bären lyste röda så jag såg mig själv i en inte allt för avlägsen framtid plockandes dessa fina bär för att göra gelé. Om det kommer att hända - ja det vet ingen ... men det är en fin tanke.

Förutom slitet med panelen som skulle rivas och grunden som skulle grävas fram fanns gott om tid att ströva runt i skogarna omkring. Till höger en liten sjö som ligger strax utanför byn där jag tillbringar någon vecka varje år. Med bastubad och eldande. Där finns varker el eller rinnande vatten. Varje morgon får man gå ner till sjön för att skölja ur kaffepannan ... och vakna. Det är livet när det är som bäst!!

Till höger en otroligt vacker plats mitt i björnens rike. Vill man ströva runt i den skogen - där man kan se mossan uppriven här och var - måste man hela tiden prata eller sjunga för att herr och fru Björn ska hålla sig undan.

nu är det höst ...

Nu är det bara att inse att hösten är här. Även i storstan. Löven virvlar runt på gatorna och det blåser snålt på mornarna. Jag får skrapa bilen - men oftast är det imma - endast en gång var det ett tunnt frostlager.

Samtidigt vet jag att första snön har lagt sig på mitt hus. Frysgrader har det varit där i flera veckor och första snön kom redan i slutet av september. Inte mycket. Men i alla fall - den ligger kvar.

Och jag längtar dit ...

Jag tänker att huset har funnits i min närhet. Har funnits i mitt liv. Sedan jag föddes!!! Varför är det först nu jag längtar dit. Jo visst - jag fantiserade som barn att jag kunde bo där om det blev krig i världen - för ingen skulle ju hitta dit så långt som det var. Men hur fel hade jag inte!!!

I andra världskrigets slutskede var byn i allra högsta grad drabbad av kriget. Finland ligger ju bara strax över älven. På dagarna anar man husen på andra sidan och på natten ser man ljusen. Under kriget kunde man stå på svenska sidan och med blandade känslor se när bomberna föll. Min mamma har berättat om hur hon stod där med sin far endast några år gammal. Då förstod hon inte allvaret. Däremot kommer hon ihåg hur familjer från Finland - deras bekanta och släktigar - kom över till Sverige för att söka skydd. Hur märkligt måste det inte ha varit för dom då gränsen inte fanns till vardags. Språket var det samma. Man åkte över älven lika lätt som man sprang till andra sidan byn. Man gifte sig med varandra. Och då - under kriget - blev plötsligt bara dem som var på fel sida älven drabbade. Jag kan tänka att det blev en hel del motstridiga känslor - på båda sidorna.

Min farmor och farfar som var handlare i byn fortsatte att göra som dom alltid gjort. Drev sin handelsverksamhet vidare under kriget som innan - och även efter. Men just min farmor hade otur. Hon blev tagen av länsman. Och fick sitta i fängelse en månad. Det fick min pappa veta när han var vuxen - han trodde att hon varit på Sanatoriet eftersom andra i byn åkte dit då och då.

Jag fick veta det i gymnasiet. Min pappa hade inte tyckt att det var så viktigt att berätta. En nybliven klasskamrat kom och frågade mig om min farfar satt i fängelse under kriget. Jag hade ingen aning så jag gick hem och frågade min far. Och fick då det skamsna svaret - det var min mor. Det var alltså inget man hade pratat om i min pappas familj. Eller min släkt. Men tydligen visste andra om det. Det upplevde jag som lite märkligt - då. Men jag funderade inte mer. Och om jag frågade fick jag ändå inga svar.

Nu vet jag ju att jag präglades av samma "skam". Så jag forskade inte vidare då! Men funderar på hur man skulle kunna få veta mer nu!

Sådant tänker jag på när nu vinterna lägrar sig över mitt hus. Och jag ska fundera vidare och se vad jag hittar .... och det känns spännande!!!

Hussvamp

Några länkar ... om man läser dessa - ja då vill man bara ge upp!!!

http://www.anticimex.se/default.asp?objectid=726

läskig läsning:
http://www.pkgroup.se/Hussvamp.pdf

http://www.gotmus.i.se/byggnadsvard/svamp/ardetnagotsom_vaxer.htm

http://www.byggnadskontroll.nu/index.aspx?site=byggnadskontroll.nu&page=3255

Då var steg ett avklarat....

Jag har fått goda råd av flera experter på hussvamp, både Anticimex och vänner som håller på att renovera ett skadat hus: Försök ta bort allt som är angripet och skadat samt sådant som hussvampen behöver för att växa och frodas: fukt, trä och kalk. Träet vill jag helst ha kvar för jag vill behålla huset. Återstår då att eliminera fukten, i första hand, så långt jag bara kan och kalken i andra hand.








Utrustad i heltäckande overall med andningsskydd och gummistövlar gav jag mig in i huset. Panelen revs bort och hussvampsporerna yrde. Jag var glad att jag hade andningsmask - filtret var brunt efter någon timme så jag fick byta regelbundet.

Min plan var att riva bort all panel som hindrade fukten att torka ut. Timmret var hur fint som helst där panelen rivits för ca 10 år sedan men där panelen nu var kvar har hussvampen fått starkt fäste - på vissa ställen. De delar av panelen som fortfarande var frisk fick jag slita hårt för att få loss. Dimensionen på spikarna var inte den minsta och de satt rejält tätt! Där panelen var angripen kunde jag raskt bryta loss den med en isskrapa, på ett långt träskaft, som visade sig vara ett perfekt verktyg . Det trista var att även några stockar var uppluckrade av svampen ... men bara ytterst - som tur var.

Hussvamp behöver trä, fukt och kalk för att blomma ut. Och mitt hus var tyvärr så vältätat med kalkputs så svampen hade gott om näring. Eftersom huset befinner sig längt norrut råder bistert klimat så alla timmerväggar putsades på insidan för att få det tätt. Därefter kläddes de med papper, tidningspapper och annat, innan väggarna kläddes med fint spontad panel. Det är pappret har sugit upp fukt och hållit kvar den. När jag nu rev panelen och pappen passade jag även på att rensa bort det kalkbruket som satt löst och det var mest bara sand kvar - kalken var helt förbrukad!

Samtidigt som jag slet inomhus roade sig mina vänner med att bränna upp skräpet som jag rev loss.

De slet också hårt med att gräva bort matjorden som samlats mot utsidan av husets ytterpanel. Troligtvis en bidragande orsak till att fukt sugits upp i väggarna. Som tur är så består marken mestadels av sand så det var inte så svårt att gräva. Förhoppningsvis kommer detta göra att grunden kan torkas ut.

Slutligen var det mesta borta och jag får vara nöjd med höstens insats.

Nästa år kommer jag att få ta upp golvet som ligger på fuktig sand och sågspån. Förhoppningsvis är det inte hussvamp där ännu men om jag inte gör något då kommer det säkert att bli så!
Dessutom tänker jag anlita en grävare som får gräva runt huset ordentligt och lägga i dränerande material som ej suger vatten. När det är gjort, och grunden torkar ut, kan jag se över timmerstommen och avgöra hur mycket som måste bytas. Känns rätt skönt att ha många månader på mig för att planera och spara till det jobbet!

Hur som helst är jag glad att taket är tätt! Alltid något!!!!

Snart dags för lite sanering

Om en månad åker jag norrut. Tar med mig engångsoveraller och kolfiltermask. Desutom ska jag ordna mad en gammal tunna och några glada kompisar. Jag tänker gå lös på den panel och de gamla köksskåp som drabbats av äkta hussvamp. Och bränna upp det dåliga angripna träet.
Efter konsultation med en expert fick jag veta att jag kan försöka avlägsna så mycket dåligt trä som bara går och därefter försöka ordna så bra ventilation som möjligt för att kanske hindra hussvampens framfart. Och sedan låta huset stå till mitt nästa besök - nästa försommar. Har hussvampen fortsatt att växa så måste det tas till rejäla åtgärder för att få huste beboeligt. Men har svampens framfart hindrats - jag då finns det hopp!!!
Så förutom overaller, masker, och en tunna att bränna skiten i måste jag alltså skaffa kofot, eller snarare flera kofötter - eller vad heter det? - samt ordna med god mat till mina tappra vänner som tänker följa med för att hjälpa mig! Vad gjorde man inte utan dem??

Ännu mer förberedelser...

Sommaren traskar på. Regn och sol om vart annat. Myggsäsongen har varit och nu skulle jag kunnat åka upp men måste jobba några veckor.
Men i september räknar jag med att kunna ta en semestervecka och utrusta mig med ansiktsmask med kolfilter samt engångs overaller. Kofot inte att förglömma! Då ska hussvampsskadad panel i pörtet ut och delar av golvet i "nya" köket rivas. Än vet jag inte riktigt omfattningen och jag inser också att jag troligtvis inte kommer att klara golvet helt själv. Risk finns att hela den nybyggda delen måste rivas då den inte är lika gediget byggd som ursprungliga huset.
Jag inser att jag får känna mig fram lite för att inte göra för mycket. Huset får tala om för mig vad som behövs. Kanske tur att jag inte har råd med stora, snabba renoveringar.

Jag har gått med i föreningen "Svensk byggnadsvård" för att lära mig mer om hur man tar hand om gamla hus. Jag har vetat om dess existens i många år och läst deras tidskrifter och hemsida då och då. Men nu var det läge att bli medlem för att kunna få ta del av deras kurser och studiebesök mm.

Besök gärna hemsidan: http://www.byggnadsvard.se/

Bilder och lite annat

Lite fler bilder på gården samt texter som jag har skrivit om den ... handlar mycket om min längtan till rötterna. Dessa texter hittar man också på poeter.se

http://dikteromettgammalthusochdesshistoria.blogspot.com/

Lite forskning

Denna vecka har jag bedrivit lite amatörforskning men tyvärr inte fått speciellt många svar ... än så länge. Jag har pratat med länstyrelsen, länsmuseet, en byggnadsinventerare och lantmäteriet.
Jag har fått tips på människor som skulle kunna veta något och jag har försökt hitta dem. Jag har fått tips om att Nordiska museet har arkiv där man kan hitta byggnader som inventerats under tidigt 1900-tal och på 50-talet. Och jag har fått reda på att Lantmäteriet har arkiv med gamla kartor som man kan sitta och söka själv.
Allt detta har jag luskat omkring i eftersom jag tror att huset är äldre än 20-tal och jag har nu en massa ledtrådar att nysta vidare i. Det känns spännande och riktigt roligt att prata med alla trevliga människor som gärna vill hjälpa mig!
Så nu ska jag göra listor på vad jag ska göra härnäst.
Kul!!!!!

Betande får ska hålla landskapet öppet

Till huset, som ingår i ett gammalt hemman, hör även en hel del ängsmark. Det mesta fortfarande rätt så öppet efter mer än tjugo års träda. Men i ängskanterna börjar slyet ta över och marken är tovig och lite svårgången.
Men nu ska det bli ändring. Redan tidigt i våras blev jag och mina syskon kontaktad av en nybildad ekonomisk förening i byn. De vill starta fårskötsel på alla gamla ängar.
Till saken hör att detta är gammal lantbruksbyggd där varje hushåll även innefattade ett antal kor och någon gris. Men på 60-talet betalade staten så bra för varje ko som slaktades så de flesta ladugårdar blev tomma - endast några få entuiaster orkade fortsätta. På 80-talet kom en annan våg då byn plötsligt fick ett par storbönder med massor av kor men även de är numera avvecklade.
Alltså finns mycket ängsmark i byn och nu ville den ekonomiska fårföreningen arrendera våra ängar. Jag skrev på direkt - i egenskap av äldsta barnet då vår far hade alzhimer.
I dagarna fick jag ett informationsblad om att nu finns ett tiotal får och lamm och jag kommer att bli andelsägare och medlem i föreningen.
Förutom dessa får går numera några exemplar av långhårig boskap som tål att stå ute hela året i arktisk kyla samt några fjällkor på dessa ängar. Ängar som finns på en stor holme i anslutning till byn. På den holmen finns inga hus - bara ängar och lador.
Det mest positiva är att det inte är gamlingarna i byn som intresserar sig för detta utan även unga familjer som på detta sätt har fått lite framtidstro och hopp om att kunna stanna kvar i byn.

Möjlighet finns att söka bidrag

Jag har haft kontakt med Länsstyrelsen och fick under ett mycket trevligt samtal reda på att byggnader som är värda att bevara för framtiden kan ha ett intresse för Länsmuseerna. Så jag blev tipsad om att jag kan söka bidrag för att restaurera huset. Blanketterna finns på länsstyrelsens hemsida och man måste söka bidraget före den 1 april för året som kommer.
Man måste då uppskatta kostnaderna för åtgärderna man önskar utföra samt själv kontakta hantverkare mm för att utföra arbetet. Vilket betyder att man måste ha mycket god framförhållning och planera noggrannt. Men vad gör det mig - jag älskar ju att planera!!!

Äkta hussvamp!!!!

Svaret från Anticimex kom snabbt! Jag hade skickat ett mail med bilder på hur det ser ut i ena matkällaren och hur det växer på väggarna i de båda köken.
Domen löd: Äkta hussvamp. Visserligen var det vad jag befarade men någonstans vill man ändå tro något annat. Experten skrev också i mailet - på skämt enligt honom - gjut igen skiten med betong.
Men jag ringde honom och fick då goda råd. Han berättade att jag måste skaffa mig en bra ansiktsmask med kolfilter och att jag sedan bör ta bort allt trä mm som ser murket ut. Då skulle träet bakom luftas och hussvampen hejdas. Hussvampen är tydligen känslig för störningar.
Så nu planerar jag för rivning - tyvärr blir det inte nu under sommaren då arvet inte ännu är skiftat och jag än inte har tillgång till huset fullt ut. Men planera kan jag ändå!!!

Nu är det gjort ... inspektionen alltså

Då har jag varit i mitt lilla hus - ja det är ju inte mitt än då inte arvet är färdig skiftat men eftersom ingen annan vill ha det betraktar jag det som mitt redan nu. Och jag har fotograferat och jag har undersökt... sparkat loss murkna plankor och stuckit skruvmejseln i timmret. Eller rättare sagt försökt eftersom det inte gick, timmret verkade helt friskt trots att jag gjorde mindre roliga upptäckter av trolig hussvamp.
Därför har jag redan nu kontaktat Anticimex och skall maila bilder på eländet till en expert. Eländet förrästen - de näverliknande rosorna på vissa ställen var riktigt snygga egentligen.
Sedan har jag konstaterat att alla murstockar samt spisarna i kammaren och pörtet måste muras om - så jag kommer så småningom att ta kontakt med någon lokal murare.
Dessutom är huset grundlagt på det viset att nedersta stockraden på huset har tätats med jorden så att golvdrag skulle kunna undvikas - därför befarar jag att nedersta stockvarvet måste bytas. Men där ska det finnas kunskap i byn.

Men viktigast först: samtal och konsultation med Anticimex!

Förberedelser inför resan

På söndag är det dags! Jag sätter mig i bilen för att köra de 150 milen norrut. Och förväntan känns som en glad klump i bröstet.
Jag har lagt fram sovsäckar och gummistövlar, långkalsonger och en nyköpt anteckningsbok där jag ska anteckna husets alla små egenheter. Ficklampan ska med och kameran. Funderar faktiskt på att köpa en ny och bättre kamera för att kunna dokumentera alla detaljer. Alla sprickor i murstocken och kanske mögel i matkällaren. Samt den lilla vackra linnéan som man får stå på knä i mossan för.
Jag har prövat mina ideér försiktigt bland arbetskamrater och vänner ... och jag blir mer och mer övertygad om att detta är helt rätt. Huset är visserligen lite slitet och oanvänt men inte helt förstört. Läget är mycket vackert och i älven kan man få tio-kilos lax.
Dessutom är huset den äldsta intakta gården i byn. Det gör mig lite högtidlig - vilket förtroende.
Huset behöver lite omvårdnad. Och jag ska i alla fall försöka.

Sagan börjar egentligen inte än

Huset är ännu inte mitt. Om en vecka ska jag åka dit med kamera, ficklampa och gummistövlar för att besikta skicket. Och för att bestämma om jag vill ha det. Det är så man ska göra.

Men jag har redan bestämt mig. Huset finns redan i mina drömmar. Huset har stått obebott och övergivet i mer än tjugo år. Huset är min pappas. Hans barndomshemman som han ärvde när den siste av hans äldre bröder dog en tragisk död. Han ville göra det beboeligt. Han började. Sedan träffade han kärleken så huset fick fortsätta sin väntan.

Min pappa somnade lugnt in för några få veckor sedan. Efter en lång sjukdomstid. Direkt visste jag att jag måste ta hand om huset. Föra in lite liv och glädje i huset. Ge huset den kärlek som det så väl behöver.

Det är ingen ny tanke men nu har den blivit tydlig och jag har vågat tänka den fullt ut. Pröva den inför vänner. Jag har skrivit om huset, och fragment av dess historia, i månader. Hela våren har jag återkommit till huset i mina texter. Men inte vågat tänka det som mitt. Men nu är tankarna stadiga. Jag behöver en plats för mina rötter och jag behöver en plats för att finna lugn.

Just nu skriver jag listor på vad jag tror måste åtgärdas och rangordnar vad som är viktigast:
Grunden - troligtvis håller den nedersta stockraden på att ruttna och det är mycket fukt i matkällaren - kanske till och med hussvamp. Huset är på väg att sjunka ner i jorden - måste åtgärnas snarast!
Taket - verkade tätt när jag var där senast för två år sedan men måste inspekteras grundligt.
Mustockarna och de fyra eldstäderna - måste provtryckas och troligtvis renoveras. De har i alla fall inte rasat helt!

Sedan måste allt inomhus målas då det luktar rök och ingrodd smuts i hela huset.
Kallvattenledningen som är indragen måste bytas ut.
Ny eldragning på hela gården.

Och om jag vill kunna bo där mer regelbundet måste jag dra in vatten och avlopp för badrum och tvättmaskin. Samt isolera ytterväggar.

Dessutom finns uthus, lagård och lador i varierat skick som behöver åtgärdas när tid och lust finns!!

Alltså inga fritidsproblem för mig - någonsin framöver!! Och det känns bara spännande.

Sagan om ett gammalt hemman längst upp i norr

Saga och saga förresten ...
Det är faktiskt en sann historia. Men om denna historia får ett lyckligt slut blir det en riktig saga. En saga som jag bara har fragment av ännu. Bakåt vet jag inte allt. Framåt har inte allt hänt.
Men sagan börjar nu ...