nu är det höst ...

Nu är det bara att inse att hösten är här. Även i storstan. Löven virvlar runt på gatorna och det blåser snålt på mornarna. Jag får skrapa bilen - men oftast är det imma - endast en gång var det ett tunnt frostlager.

Samtidigt vet jag att första snön har lagt sig på mitt hus. Frysgrader har det varit där i flera veckor och första snön kom redan i slutet av september. Inte mycket. Men i alla fall - den ligger kvar.

Och jag längtar dit ...

Jag tänker att huset har funnits i min närhet. Har funnits i mitt liv. Sedan jag föddes!!! Varför är det först nu jag längtar dit. Jo visst - jag fantiserade som barn att jag kunde bo där om det blev krig i världen - för ingen skulle ju hitta dit så långt som det var. Men hur fel hade jag inte!!!

I andra världskrigets slutskede var byn i allra högsta grad drabbad av kriget. Finland ligger ju bara strax över älven. På dagarna anar man husen på andra sidan och på natten ser man ljusen. Under kriget kunde man stå på svenska sidan och med blandade känslor se när bomberna föll. Min mamma har berättat om hur hon stod där med sin far endast några år gammal. Då förstod hon inte allvaret. Däremot kommer hon ihåg hur familjer från Finland - deras bekanta och släktigar - kom över till Sverige för att söka skydd. Hur märkligt måste det inte ha varit för dom då gränsen inte fanns till vardags. Språket var det samma. Man åkte över älven lika lätt som man sprang till andra sidan byn. Man gifte sig med varandra. Och då - under kriget - blev plötsligt bara dem som var på fel sida älven drabbade. Jag kan tänka att det blev en hel del motstridiga känslor - på båda sidorna.

Min farmor och farfar som var handlare i byn fortsatte att göra som dom alltid gjort. Drev sin handelsverksamhet vidare under kriget som innan - och även efter. Men just min farmor hade otur. Hon blev tagen av länsman. Och fick sitta i fängelse en månad. Det fick min pappa veta när han var vuxen - han trodde att hon varit på Sanatoriet eftersom andra i byn åkte dit då och då.

Jag fick veta det i gymnasiet. Min pappa hade inte tyckt att det var så viktigt att berätta. En nybliven klasskamrat kom och frågade mig om min farfar satt i fängelse under kriget. Jag hade ingen aning så jag gick hem och frågade min far. Och fick då det skamsna svaret - det var min mor. Det var alltså inget man hade pratat om i min pappas familj. Eller min släkt. Men tydligen visste andra om det. Det upplevde jag som lite märkligt - då. Men jag funderade inte mer. Och om jag frågade fick jag ändå inga svar.

Nu vet jag ju att jag präglades av samma "skam". Så jag forskade inte vidare då! Men funderar på hur man skulle kunna få veta mer nu!

Sådant tänker jag på när nu vinterna lägrar sig över mitt hus. Och jag ska fundera vidare och se vad jag hittar .... och det känns spännande!!!