lite detaljer

Nu när jag tar över huset, och ängarna, ladorna och uthusen, har det stått tomt i över 20 år. I huset bodde två av mina farbröder sedan 40-talet då resten av familjen hade flyttat till ett nybyggt, modernare hus, några hundra meter bort.



Före mig har min pappa ägt hemmanet- sedan 1989 då den siste farbrodern dog en tragisk död på gården - och han hade en dröm om att renovera det och så småningom flytta dit. Min pappas insats i renoveringsarbetet avstannade då han köpte ett torp vid kusten med sin sambo ... och senare blev sjuk.



Men det han gjorde var ändå att se över fasaden, taket och fönstrena. Och dessa är lite märkligt välbevarade om man ser till allt annat på gården.





Uthusen som är ihopspikade av plank har fått en vacker patina men håller på att rasa samman. Alla uthus som är uppförda i timmer står fortfarande stolt kvar - trots att de har grånat rejält. Skorstenarna på stora boningshuset och bastun är tämligen välbevarade men murstocken i ladugården har helt rasat samman så nu är det ett hål i taket där snö och regn har fritt inträde.(Det är något som finns på min att-göra-lista inför nästa sommar)

När pappa tog över huset gjorde han nödvändiga åtgärder när det gällde vattenledningarna och eldragningarna. Jo det fanns vatten indraget - från en brunn mitt på gården. Jag har ett svagt minne från min barndom att det fanns en pump över brunnen men idag finns bara ett lock av betong.

I pörtet fanns en kran med vask - se bild - och i ladugården fanns en kran men ingen vask så det vatten som rann över fick ta vägen ner i urinrännan. Mer behövdes ju inte!! Pappa kopplade bort vattnet och tog bort alla rör in i huset. Det var nog en oerhört klok åtgärd. Annars hade det nog varit mer skador i huset än det nu är!

Eldragningarna var mer omfattande. Det fanns eldragningar för taklampor i alla rum på nedervåningen, och några få eluttag, i stora huset. Ladugården hade relativt nya elkablar - kanske 60-tal - som var samordnade med trådar som är betydligt äldre.

Jag kommer att undersöka vad det kan kosta att dra in el på nytt. Vid tomtgränsen står ett elskåp så jag hoppas att det inte är så gräsligt dyrt.

Under sommarmånaderna har man ju fri tillgång till dagsljus - dygnet runt - eftersom solen aldrig går ner. Men redan i september blir dagarna så korta!

Någon elspis fanns inte i huset. All matlagning skedde på de järnspisar som fanns. De tjänade även som husets värmekälla.

I ladugården finns en lite märklig uppmurad spis - inte tegel utan annat sten - natursten kanske ... se bild. Den är tyvärr inget jag kan spara då skorstenen är helt raserad och denna spis är förstörd. Men här eldade min farmor på mornarna när hon mjölkade de tre kor som stod här. Även om hon och de mindre barnen flyttade till ett annat hus fortsatte hon med mjölkningen ända till hon blev för gammal och sjuk på sjuttiotalet.

Jag har starka minnen från när jag fick följa med henne och en gång fick jag även se en helt nyfödd kalv i detta utrymme.

Min mamma har berättat att min farmor hade byns enda tjur och det var ett rysligt nöje för barnen i byn när kor från andra gårdar leddes till tjuren. Som var enorm - enligt min mammas minne.

Jag kommer inte ihåg tjuren men väl en stor kraftig häst som ofta var tjudrad vid en stolpe på gården. Nu när jag är vuxen och ser hur smått alllt är och hur lågt det är till tak så undrar jag verkligen - hur fick allt plats?? Tre kor, en enorm tjur och en riktig arbetshäst. Förutom kalvarna som kom då och då.

Och getter som fanns ibland. Och en hushållsgris.

Men inga höns! Det kan tyckas märkligt men man hade tydligen aldrig höns!! Ingen i byn hade det utan man samlade ägg från holkar - där kniporna la ägg - under våren och gjorde då pannkakor och annat lyx! Min pappa fortsatte att samla ägg från knipholkarna och serverade mig pannkakor och omeletter av dessa. Tyvärr tyckte jag aldrig om smaken - lite kärvare än hönsäggen.

Kniporna lägger relativt många ägg i en holk och om man plockar ur 2-3 stycken så lägger dom nya.

lite höstbilder

Nu har snön lagt sig på mitt hus men de enda bilder jag har är från mitt senaste besök - då det fortfarande var höst!

Den stora rönnen utanför ingången - som jag hoppas att jag ska kunna spara hade inte tappat sina blad men fått en fin gulröd färg. Och bären lyste röda så jag såg mig själv i en inte allt för avlägsen framtid plockandes dessa fina bär för att göra gelé. Om det kommer att hända - ja det vet ingen ... men det är en fin tanke.

Förutom slitet med panelen som skulle rivas och grunden som skulle grävas fram fanns gott om tid att ströva runt i skogarna omkring. Till höger en liten sjö som ligger strax utanför byn där jag tillbringar någon vecka varje år. Med bastubad och eldande. Där finns varker el eller rinnande vatten. Varje morgon får man gå ner till sjön för att skölja ur kaffepannan ... och vakna. Det är livet när det är som bäst!!

Till höger en otroligt vacker plats mitt i björnens rike. Vill man ströva runt i den skogen - där man kan se mossan uppriven här och var - måste man hela tiden prata eller sjunga för att herr och fru Björn ska hålla sig undan.

nu är det höst ...

Nu är det bara att inse att hösten är här. Även i storstan. Löven virvlar runt på gatorna och det blåser snålt på mornarna. Jag får skrapa bilen - men oftast är det imma - endast en gång var det ett tunnt frostlager.

Samtidigt vet jag att första snön har lagt sig på mitt hus. Frysgrader har det varit där i flera veckor och första snön kom redan i slutet av september. Inte mycket. Men i alla fall - den ligger kvar.

Och jag längtar dit ...

Jag tänker att huset har funnits i min närhet. Har funnits i mitt liv. Sedan jag föddes!!! Varför är det först nu jag längtar dit. Jo visst - jag fantiserade som barn att jag kunde bo där om det blev krig i världen - för ingen skulle ju hitta dit så långt som det var. Men hur fel hade jag inte!!!

I andra världskrigets slutskede var byn i allra högsta grad drabbad av kriget. Finland ligger ju bara strax över älven. På dagarna anar man husen på andra sidan och på natten ser man ljusen. Under kriget kunde man stå på svenska sidan och med blandade känslor se när bomberna föll. Min mamma har berättat om hur hon stod där med sin far endast några år gammal. Då förstod hon inte allvaret. Däremot kommer hon ihåg hur familjer från Finland - deras bekanta och släktigar - kom över till Sverige för att söka skydd. Hur märkligt måste det inte ha varit för dom då gränsen inte fanns till vardags. Språket var det samma. Man åkte över älven lika lätt som man sprang till andra sidan byn. Man gifte sig med varandra. Och då - under kriget - blev plötsligt bara dem som var på fel sida älven drabbade. Jag kan tänka att det blev en hel del motstridiga känslor - på båda sidorna.

Min farmor och farfar som var handlare i byn fortsatte att göra som dom alltid gjort. Drev sin handelsverksamhet vidare under kriget som innan - och även efter. Men just min farmor hade otur. Hon blev tagen av länsman. Och fick sitta i fängelse en månad. Det fick min pappa veta när han var vuxen - han trodde att hon varit på Sanatoriet eftersom andra i byn åkte dit då och då.

Jag fick veta det i gymnasiet. Min pappa hade inte tyckt att det var så viktigt att berätta. En nybliven klasskamrat kom och frågade mig om min farfar satt i fängelse under kriget. Jag hade ingen aning så jag gick hem och frågade min far. Och fick då det skamsna svaret - det var min mor. Det var alltså inget man hade pratat om i min pappas familj. Eller min släkt. Men tydligen visste andra om det. Det upplevde jag som lite märkligt - då. Men jag funderade inte mer. Och om jag frågade fick jag ändå inga svar.

Nu vet jag ju att jag präglades av samma "skam". Så jag forskade inte vidare då! Men funderar på hur man skulle kunna få veta mer nu!

Sådant tänker jag på när nu vinterna lägrar sig över mitt hus. Och jag ska fundera vidare och se vad jag hittar .... och det känns spännande!!!