som ringar på vattnet...

Huset finns i mina tankar dagligen. Jag ser mig en framtid i dess rum och ute på ängarna.

Jag tror, helt fullt och fast, att det här huset har kommit till mig för att jag ska tänka i andra banor. Detta hus kan inte kräva en massa av mig just nu - då jag bor så långt bort. Däremot kan huset ge mig så mycket inspiration till att se en annan framtid för mig.

Huset behöver renoveras för att göras beboeligt. Så tänkte jag

från första början. Att det bara var huset som är viktigt. Men numera sysslar mina tankar med annat som kan utveckla gården.

Jag har redan - som jag

skrivit om tidigare - arrenderat ut en del av ängarna till en förening

som ska ägna sig åt fårskötsel och senare förädling av produkter från detta.

Mer och mer inser jag vilken fantastisk

möjlighet jag fått när jag nu övertar gården.

Huset finns i ett vackert landskap. Med mycket vatten och sandstränder. Man kan ro och paddla på spegelblanka sjösystem och fiska eller bara njuta av lugnet. Man kan vandra utefter forsar där stora laxar leker och har man tur kan man fånga en som räcker till goda middagar i stora

sällskap. Man kan vandra fritt i skogarna då undervegetationen är låg. Sommarnätter bjuder på

sol hela nätterna vilket inbjuder till magiska stunder. Kanske meditation på stranden eller en

simtur efter bastun. Jag kan bygga ett par små stugor där stressade storstadsmänniskor kan hitta en möjlighet till avslappning.

Detta kanske är svaret på längtan jag ständigt burit med mig. Vad jag än gjort. Var jag än bott. ...en längtan till ett annat liv ...

lite detaljer

Nu när jag tar över huset, och ängarna, ladorna och uthusen, har det stått tomt i över 20 år. I huset bodde två av mina farbröder sedan 40-talet då resten av familjen hade flyttat till ett nybyggt, modernare hus, några hundra meter bort.



Före mig har min pappa ägt hemmanet- sedan 1989 då den siste farbrodern dog en tragisk död på gården - och han hade en dröm om att renovera det och så småningom flytta dit. Min pappas insats i renoveringsarbetet avstannade då han köpte ett torp vid kusten med sin sambo ... och senare blev sjuk.



Men det han gjorde var ändå att se över fasaden, taket och fönstrena. Och dessa är lite märkligt välbevarade om man ser till allt annat på gården.





Uthusen som är ihopspikade av plank har fått en vacker patina men håller på att rasa samman. Alla uthus som är uppförda i timmer står fortfarande stolt kvar - trots att de har grånat rejält. Skorstenarna på stora boningshuset och bastun är tämligen välbevarade men murstocken i ladugården har helt rasat samman så nu är det ett hål i taket där snö och regn har fritt inträde.(Det är något som finns på min att-göra-lista inför nästa sommar)

När pappa tog över huset gjorde han nödvändiga åtgärder när det gällde vattenledningarna och eldragningarna. Jo det fanns vatten indraget - från en brunn mitt på gården. Jag har ett svagt minne från min barndom att det fanns en pump över brunnen men idag finns bara ett lock av betong.

I pörtet fanns en kran med vask - se bild - och i ladugården fanns en kran men ingen vask så det vatten som rann över fick ta vägen ner i urinrännan. Mer behövdes ju inte!! Pappa kopplade bort vattnet och tog bort alla rör in i huset. Det var nog en oerhört klok åtgärd. Annars hade det nog varit mer skador i huset än det nu är!

Eldragningarna var mer omfattande. Det fanns eldragningar för taklampor i alla rum på nedervåningen, och några få eluttag, i stora huset. Ladugården hade relativt nya elkablar - kanske 60-tal - som var samordnade med trådar som är betydligt äldre.

Jag kommer att undersöka vad det kan kosta att dra in el på nytt. Vid tomtgränsen står ett elskåp så jag hoppas att det inte är så gräsligt dyrt.

Under sommarmånaderna har man ju fri tillgång till dagsljus - dygnet runt - eftersom solen aldrig går ner. Men redan i september blir dagarna så korta!

Någon elspis fanns inte i huset. All matlagning skedde på de järnspisar som fanns. De tjänade även som husets värmekälla.

I ladugården finns en lite märklig uppmurad spis - inte tegel utan annat sten - natursten kanske ... se bild. Den är tyvärr inget jag kan spara då skorstenen är helt raserad och denna spis är förstörd. Men här eldade min farmor på mornarna när hon mjölkade de tre kor som stod här. Även om hon och de mindre barnen flyttade till ett annat hus fortsatte hon med mjölkningen ända till hon blev för gammal och sjuk på sjuttiotalet.

Jag har starka minnen från när jag fick följa med henne och en gång fick jag även se en helt nyfödd kalv i detta utrymme.

Min mamma har berättat att min farmor hade byns enda tjur och det var ett rysligt nöje för barnen i byn när kor från andra gårdar leddes till tjuren. Som var enorm - enligt min mammas minne.

Jag kommer inte ihåg tjuren men väl en stor kraftig häst som ofta var tjudrad vid en stolpe på gården. Nu när jag är vuxen och ser hur smått alllt är och hur lågt det är till tak så undrar jag verkligen - hur fick allt plats?? Tre kor, en enorm tjur och en riktig arbetshäst. Förutom kalvarna som kom då och då.

Och getter som fanns ibland. Och en hushållsgris.

Men inga höns! Det kan tyckas märkligt men man hade tydligen aldrig höns!! Ingen i byn hade det utan man samlade ägg från holkar - där kniporna la ägg - under våren och gjorde då pannkakor och annat lyx! Min pappa fortsatte att samla ägg från knipholkarna och serverade mig pannkakor och omeletter av dessa. Tyvärr tyckte jag aldrig om smaken - lite kärvare än hönsäggen.

Kniporna lägger relativt många ägg i en holk och om man plockar ur 2-3 stycken så lägger dom nya.

lite höstbilder

Nu har snön lagt sig på mitt hus men de enda bilder jag har är från mitt senaste besök - då det fortfarande var höst!

Den stora rönnen utanför ingången - som jag hoppas att jag ska kunna spara hade inte tappat sina blad men fått en fin gulröd färg. Och bären lyste röda så jag såg mig själv i en inte allt för avlägsen framtid plockandes dessa fina bär för att göra gelé. Om det kommer att hända - ja det vet ingen ... men det är en fin tanke.

Förutom slitet med panelen som skulle rivas och grunden som skulle grävas fram fanns gott om tid att ströva runt i skogarna omkring. Till höger en liten sjö som ligger strax utanför byn där jag tillbringar någon vecka varje år. Med bastubad och eldande. Där finns varker el eller rinnande vatten. Varje morgon får man gå ner till sjön för att skölja ur kaffepannan ... och vakna. Det är livet när det är som bäst!!

Till höger en otroligt vacker plats mitt i björnens rike. Vill man ströva runt i den skogen - där man kan se mossan uppriven här och var - måste man hela tiden prata eller sjunga för att herr och fru Björn ska hålla sig undan.

nu är det höst ...

Nu är det bara att inse att hösten är här. Även i storstan. Löven virvlar runt på gatorna och det blåser snålt på mornarna. Jag får skrapa bilen - men oftast är det imma - endast en gång var det ett tunnt frostlager.

Samtidigt vet jag att första snön har lagt sig på mitt hus. Frysgrader har det varit där i flera veckor och första snön kom redan i slutet av september. Inte mycket. Men i alla fall - den ligger kvar.

Och jag längtar dit ...

Jag tänker att huset har funnits i min närhet. Har funnits i mitt liv. Sedan jag föddes!!! Varför är det först nu jag längtar dit. Jo visst - jag fantiserade som barn att jag kunde bo där om det blev krig i världen - för ingen skulle ju hitta dit så långt som det var. Men hur fel hade jag inte!!!

I andra världskrigets slutskede var byn i allra högsta grad drabbad av kriget. Finland ligger ju bara strax över älven. På dagarna anar man husen på andra sidan och på natten ser man ljusen. Under kriget kunde man stå på svenska sidan och med blandade känslor se när bomberna föll. Min mamma har berättat om hur hon stod där med sin far endast några år gammal. Då förstod hon inte allvaret. Däremot kommer hon ihåg hur familjer från Finland - deras bekanta och släktigar - kom över till Sverige för att söka skydd. Hur märkligt måste det inte ha varit för dom då gränsen inte fanns till vardags. Språket var det samma. Man åkte över älven lika lätt som man sprang till andra sidan byn. Man gifte sig med varandra. Och då - under kriget - blev plötsligt bara dem som var på fel sida älven drabbade. Jag kan tänka att det blev en hel del motstridiga känslor - på båda sidorna.

Min farmor och farfar som var handlare i byn fortsatte att göra som dom alltid gjort. Drev sin handelsverksamhet vidare under kriget som innan - och även efter. Men just min farmor hade otur. Hon blev tagen av länsman. Och fick sitta i fängelse en månad. Det fick min pappa veta när han var vuxen - han trodde att hon varit på Sanatoriet eftersom andra i byn åkte dit då och då.

Jag fick veta det i gymnasiet. Min pappa hade inte tyckt att det var så viktigt att berätta. En nybliven klasskamrat kom och frågade mig om min farfar satt i fängelse under kriget. Jag hade ingen aning så jag gick hem och frågade min far. Och fick då det skamsna svaret - det var min mor. Det var alltså inget man hade pratat om i min pappas familj. Eller min släkt. Men tydligen visste andra om det. Det upplevde jag som lite märkligt - då. Men jag funderade inte mer. Och om jag frågade fick jag ändå inga svar.

Nu vet jag ju att jag präglades av samma "skam". Så jag forskade inte vidare då! Men funderar på hur man skulle kunna få veta mer nu!

Sådant tänker jag på när nu vinterna lägrar sig över mitt hus. Och jag ska fundera vidare och se vad jag hittar .... och det känns spännande!!!

Hussvamp

Några länkar ... om man läser dessa - ja då vill man bara ge upp!!!

http://www.anticimex.se/default.asp?objectid=726

läskig läsning:
http://www.pkgroup.se/Hussvamp.pdf

http://www.gotmus.i.se/byggnadsvard/svamp/ardetnagotsom_vaxer.htm

http://www.byggnadskontroll.nu/index.aspx?site=byggnadskontroll.nu&page=3255

Då var steg ett avklarat....

Jag har fått goda råd av flera experter på hussvamp, både Anticimex och vänner som håller på att renovera ett skadat hus: Försök ta bort allt som är angripet och skadat samt sådant som hussvampen behöver för att växa och frodas: fukt, trä och kalk. Träet vill jag helst ha kvar för jag vill behålla huset. Återstår då att eliminera fukten, i första hand, så långt jag bara kan och kalken i andra hand.








Utrustad i heltäckande overall med andningsskydd och gummistövlar gav jag mig in i huset. Panelen revs bort och hussvampsporerna yrde. Jag var glad att jag hade andningsmask - filtret var brunt efter någon timme så jag fick byta regelbundet.

Min plan var att riva bort all panel som hindrade fukten att torka ut. Timmret var hur fint som helst där panelen rivits för ca 10 år sedan men där panelen nu var kvar har hussvampen fått starkt fäste - på vissa ställen. De delar av panelen som fortfarande var frisk fick jag slita hårt för att få loss. Dimensionen på spikarna var inte den minsta och de satt rejält tätt! Där panelen var angripen kunde jag raskt bryta loss den med en isskrapa, på ett långt träskaft, som visade sig vara ett perfekt verktyg . Det trista var att även några stockar var uppluckrade av svampen ... men bara ytterst - som tur var.

Hussvamp behöver trä, fukt och kalk för att blomma ut. Och mitt hus var tyvärr så vältätat med kalkputs så svampen hade gott om näring. Eftersom huset befinner sig längt norrut råder bistert klimat så alla timmerväggar putsades på insidan för att få det tätt. Därefter kläddes de med papper, tidningspapper och annat, innan väggarna kläddes med fint spontad panel. Det är pappret har sugit upp fukt och hållit kvar den. När jag nu rev panelen och pappen passade jag även på att rensa bort det kalkbruket som satt löst och det var mest bara sand kvar - kalken var helt förbrukad!

Samtidigt som jag slet inomhus roade sig mina vänner med att bränna upp skräpet som jag rev loss.

De slet också hårt med att gräva bort matjorden som samlats mot utsidan av husets ytterpanel. Troligtvis en bidragande orsak till att fukt sugits upp i väggarna. Som tur är så består marken mestadels av sand så det var inte så svårt att gräva. Förhoppningsvis kommer detta göra att grunden kan torkas ut.

Slutligen var det mesta borta och jag får vara nöjd med höstens insats.

Nästa år kommer jag att få ta upp golvet som ligger på fuktig sand och sågspån. Förhoppningsvis är det inte hussvamp där ännu men om jag inte gör något då kommer det säkert att bli så!
Dessutom tänker jag anlita en grävare som får gräva runt huset ordentligt och lägga i dränerande material som ej suger vatten. När det är gjort, och grunden torkar ut, kan jag se över timmerstommen och avgöra hur mycket som måste bytas. Känns rätt skönt att ha många månader på mig för att planera och spara till det jobbet!

Hur som helst är jag glad att taket är tätt! Alltid något!!!!

Snart dags för lite sanering

Om en månad åker jag norrut. Tar med mig engångsoveraller och kolfiltermask. Desutom ska jag ordna mad en gammal tunna och några glada kompisar. Jag tänker gå lös på den panel och de gamla köksskåp som drabbats av äkta hussvamp. Och bränna upp det dåliga angripna träet.
Efter konsultation med en expert fick jag veta att jag kan försöka avlägsna så mycket dåligt trä som bara går och därefter försöka ordna så bra ventilation som möjligt för att kanske hindra hussvampens framfart. Och sedan låta huset stå till mitt nästa besök - nästa försommar. Har hussvampen fortsatt att växa så måste det tas till rejäla åtgärder för att få huste beboeligt. Men har svampens framfart hindrats - jag då finns det hopp!!!
Så förutom overaller, masker, och en tunna att bränna skiten i måste jag alltså skaffa kofot, eller snarare flera kofötter - eller vad heter det? - samt ordna med god mat till mina tappra vänner som tänker följa med för att hjälpa mig! Vad gjorde man inte utan dem??