utmaninagrnas tid...

Jag hade anledning att åka norrut i början av september. Jag skulle till Tromsö, som ligger så där 30 mil nordväst om mitt hus, för att göra något jag aldrig gjort förut: hålla ett föredrag på engelska på en internationell forskarkonferens. Jag hade jobbat mycket och länge på den presentationen så jag var väl förberedd men jag visste att mina scennerver inte är att lita på alla gånger. Så jag bestämde att jag skulle utmana mig själv ytterligare!
Jag åkte upp till stugan, som ligger för sig självt vid en sjö några kilometer från byn. Och där skulle jag, för första gången i hela mitt femtioåriga liv, sova helt ensam!! Jag som alltid varit så otroligt mörkrädd! Som måste ha lampan tänd i hallen i min lägenhet.
Jag hade förberett mig noga. Tänkt igenom alla praktiska detaljer så som vilken hink som skulle få bli pinkhink, hur jag skulle låsa ytterdörren (om saknar lås från insidan) och hur jag skulle kunna låta några ljus brinna när jag skulle somna i den beckmörka stugan.
Jag kom till byn mitt på dagen och hälsade på släkten så att det skulle vara avklarat för den dagen, handlade lite bullens pilsnerkorv i kusinens affär och tog med lite dricksvatten. Redan vid 16 var jag i stugan. Helt, totalt ensam. Jag hörde knappt fåglar ens i den lite dimmaiga eftermiddags skymningen. Jag bar in ved, hämtade lite diskvatten, inte för att det behövdes men bara för att så gör man när man kommer dit, och spankulerade sedan runt stället med kameran för att landa.
När middagstiden kom drog jag mig inomhus och tände några ljus och satt så och åt min spartanska måltid. Lyssnade på vedens knaster i spisen. Men det var 14 plusgrader så tyvärr fick jag inte elda så mycket som jag hade lust, stugan blev snabbt bastuvarm.
Ett par timmar satt jag så och njöt av lugnet innan det var dags att ta ett sista varv till dasset och till sjön. Skymningen hade kommit och det var helt underbart att stå med stövlarna i vattenbrynet och njuta av lugnet. I mina öron tjöt storstadsljuden fortfarande men stillheten hade infunnit sig i min kropp.
Jag satte på radion när jag kom in i stugan igen. Lyssnade på en dokumentär och förstod plötsligt att jag hade somnat sittande på stolen. Så jag tog med mig radion till sängen, tände ett par ljus som skulle räcka minst fyra timmar (jag ställde dem på järnspisen och jag kollade ordentligt vad som skulle kunna hända om de välte) och sedan kröp jag ner i sängen. Väl under täcket kom jag på att jag glömt låsa ytterdörren .... men då var jag så sömnig så ögonen gick inte att öppna ... och jag somnade tungt.
Mitt i natten vaknade jag till av brusande vågor. Halvt i drömmen försökte jag erinra mig om det var drömmen som fortsatte innan jag insåg att radion fortfarande stod på och P1 tydligen sänder vågbrus som pausljud på nätterna. Det var så mysigt med vågorna så jag sov vidare med dem i mina öron.
På morgonen, nästan 10 timmar efter jag somnat, låg jag kvar länge och funderade på vad det var som hade varit så skrämmande med att sova ensam i stugan. Det hade ju bara varit mysigt. Lugnt och skönt - det hade det varit! Visst kändes det lite ensamt men jag stötte på en lämmel på morgonen som jag pratade lite med och en gök, måste det ha varit, kom och satte sig på en gren bara en halvmeter från mig på kvällen innan.
Det var min första helt, jätteensamma, natt i stugan. Men absolut inte den sista!! Nu behöver jag inte få med någon annan varje gång jag ska dit ... så jag bestämde att nästa år i september åker jag dit igen! Ensam ... eller om någon kär vän vill så får han följa med... men nu är jag inte låst till att andra ska kunna åka med utan nu kan jag välja!
Det var en stor utmaning som kändes jättelätt när den väl var avklarad!
Och hur gick det i Tromsö då? Ja jag var ju inte den mest lysande stjärnan på den scenen men jag var inte heller sämst - det var ändå mitt allra första framträdande i detta samanhang så jag är helt nöjd!